Om hur ett telefonsamtal kan förändra allt..

Det var en helt vanlig onsdagsförmiddag på stranden. På "vår egen" lilla 2 meter långa strand. Med oss hade vi bästa vännerna Ella  & killarna. Barnen låg i vattnet och vi förberedde smörgåsar ur den medhavda matsäcken. Telefonen ringer.. Jag stönar inombords när jag ser nummern på displayen. "Ska ja ids svara na?" frågar jag Ella. Det är från socialen och varje gång är det med lika stor spänning ( i positiv och negativ bemärkelse) jag tar emot ett sånt samtal. Det är framförallt jobbigt att höra om barn som har det svårt-barn som i den stunden tvingats säga hejdå åt mamma och pappa på obestämd tid- barn som är rädda och ångestfyllda. Sen är det svårt att "tacka nej" till ett fosterbarn om det av olika skäl inte går att vi tar emot dem då. Och så förstås är det svårt att ta emot ett nytt barn- osäkerheten, klarar vi det- klarar Brody det- blir det långvarigt, eller hinner vi bara fästa oss vid barnet före det åker hem igen- är det denna gång frågan om ett barn som blir vårt för alltid... såå många frågor och tankar rusar genom huvudet före du besluter dig att ta emot samtalet..

Men som alla övriga gånger tar jag också denna gång och svarar.. En ny socialarbetare som jag inte träffat på förr berättar att en baby flicka blivit född kl 12 (kl är nu 11 på förmiddagen) ( nu redan tror jag att jag hoppade upp och ner och hyperventilerade) medan Ella såg orolig ut och frågade vad som hänt) och undrar om vi kan tänka oss att ta emot babyn. "Ja, det gör vi absolut" var svaret. "Kanske du vill tala med din man först", undrar socisltanten. "Javisst, kan jag ringa honom men jag vet att vi gör det" :) Jag ringer mannen på jobbt och berättar att vi ska få en baby samma dag. :) Lugnet själv som han ju är tar det hela lite med ro. Resten av dagen går jag som i en dimma. Jag ringer några telefonsamtal för att berätta för våra familjer. Sen väntar jag i flera timmar att socialen ska ringa tillbaka och bekräfta att vi får åka till sjukhuset för att se tjejen. På kvällen kan vi äntligen åka dit och jag är ett enda nervvrak i bilen. "Ta det lugnt, säger mannen, det är ju bara ett litet barn". När vi äntligen får se henne, flyttar hon liksom rakt in i hjärtat.

Ungefär 1 vecka före Liljah föddes hjälpte Brody till att sköta Liam och sen sa han att han oxå vill ha en baby som Espen. Så vi bad att vi sku få en baby nångång.. " Bed och ni skall få.." Matteus 7:7

 Här är vi på sjukhus och hälsa på Liljah dagen före hon kom hem.

Jag insåg ganska snart att dethär inlägget kommer att bli långt så vi tar paus här och fortsätter en annan gånmg då tiden tillåter.