Medan Liljah var på sjukhus tillbringade jag så mycket tid som möjligt med henne. Jag önskade att jag kunnat vara där ännu mer men med en 3åring som kräver sitt fick jag nöja mig med vad jag fick. Under dessa dagar önskade jag att dygnet hade 48 timmar istället för 24. När jag var på sjukhuset sakande jag Brody som jag annars hänger ihop med i vått och torrt, medan när jag var hemma kändes som att hjärtat hade stannat på sjukhuset. Liljah var på en liten avdelning med ca 5 patienter, alla nyfödda bejbisar som krävde extra vård. De var en så ljus och hemtrevlig atmosfär. Barnen fick ofta samma sköterska flera dagar i rad. Det är det enda sjukhuset i NH med en specialvårdsavdelning för nyfödda där föräldrarna kan "bo" med barnet. Det betyder att jag /vi fick vara där så ofta och länge som vi kunde. Jag satt så mycket jag kunde i hennes rum och njöt och sög in allt det nya. Begreppet bebisbubbla fick ny betydelse. Det handlar inte alltid om en nyförlöst mor med graviditetshormoner som är trött efter förlossning och allt vad det innebär. Det handlar om att flytta fokus. Universum har just landat i ditt knä och det är det enda som betyder något just nu. Världsnyhetena har plötsligt väldigt liten betydelse. Om en bomb hade släppts i grannstaden hade jag kanske lyft på ögonbrynet. Babydoften var som en drog. Jag satt i flera dagar i gungstolen med henne i famnen och tittade på henne när hon sov. Hon var så perfekt! Och en gåva från Gud. Hur kunde jag annat än förundras åt Guds skapade underverk?
Nu tänker jag på hur de idag i många hundratals städer över hela USA håller protester mot Planned Parenthood som står för den största delen av aborter i landet. Den senaste tiden har det kommit fram uppgifter och videon om hur de säljer organ från aborterade babyn. Grymt och ondskefullt att helt kallt mörda dessa oskyldiga små. Och än en gång är jag tacksam att Liljahs mamma inte gick den vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar