Igår låg jag på soffan mest hela dagen pga en infektion i luftvägarna och varje gång jag hostade trodde jag att revbenen skulle gå av och lungorna punkteras. Jag hade feber och huvudvärk och var helt orkeslös. Jag kände mig nästan som en sjuk man :) Till sist beslöt jag trots allt att bete mig som en kvinna så jag tog en burana, steg upp, tvättade kläder, lagade middag och skötte om lillkillen.
Då kom jag att tänka på att för exakt ett år sen så låg jag oxå på soffan, efter att vår lilla "tranbärsbaby" flyttat till himlen. Tänk att ett år redan har gått och på samma gång tänker jag på hur mycket har hänt under detta år och hur livet trots allt gick vidare! Vi hade 2 underbara små troll att ta hand om och älska. Vilken omställning att bli föräldrar över en natt utan förvarning! Dessutom till 2 stycken, en som var 6,5 månader, lättskött men vaken flera gånger per natt, den andra nästan 2 år och som vaknade oxå varje natt och skrek hysteriskt, dessutom var han en rätt så livlig nästan-2-åring som var ÖVERALLT under dagarna! Tålamodet sträcktes och töjdes, så gjorde oxå hjärtat när kärleken växte för dessa små. Efter 4 månader flyttade den äldre till sin pappa. Svårt var det att se honom gå för sista gången.men vi fick och får fortfarande träffa honom ett par gånger i månaden då han kommer oftast för ett veckoslut i taget. Redan innan han flyttat var jag beredd (trodde jag) att ta emot nya barn men det skedde inte förrän en månad senare när vi fick 2 småtroll till. Tala om att vara busy! Nu behövde jag verkligen Ellas hjälp, men hon hade stuckit iväg till Finland för en månad! Vi hade nu en 1-åring, en 2-åring och en 3,5-åring, alla 3 i blöjor och ingen av dem hade ett språk med vilket de kunde göra sig förstådd. OJOJOJ, help me! Första söndagen i kyrkan med alla 3 sjöng vi "Trust and obey". Det for rakt till hjärtat! På något sätt gick det ju men nog var det sjåou milla varve. Jag minns en dag när det var jättehett och jag tog alla 3 och for till stranden. Min enda tanke var att "ingen får drunkna"! Hur skulle jag kunna förklara det till socialen senare att jag trodde jag ensam skulle klara 3 så små på stranden. Nå, ingen drunknade iaf. Dethär var oxå den hetaste tiden på sommaren och maken jobbade frenetiskt för att få igång AC-maskinen till huset. När temeraturen inomhus steg till +35 och luftfuktigheten var så höfg att du aldrig behövde duscha så kunde jag inte ha barnen att ta middagsvila inomhus utan jag bredde ut stora lakan på framsidan av huset på gräsmattan under lönnen där man kunde ana en liten liten fläkt. Där somnade de sen varenda en, medan bilar körde förbi, folk log och vinkade. Vilken galen mamma tänkte de säkert :) Dessa 2 nya stannade bara 3 veckor, vilket gjorde att mammahjärtat inte brast i lika många bitar som det gjort när den första flyttat ut. Det kändes hela tiden mera som att vi var barnvakt eftersom vi trodde att det inte skulle bli långvarigt. Nu var det bara oss och Lilla b kvar i lyan. Tyst, lugnt och skönt! plötsligt hade jag all tid i världen! Nu tog vi beslutet att inte ta emot flera fosterbarn på en tid. Det kändes alltför kaotiskt att inte ha någon tid att bearbeta förändringarna inom familjen. Dvs de 9 månader som de flesta familjer har. Under våren hade vi tittat på ett antal hus som var till salu, dem vi gillade sålde och resten ville vi inte ha. Vi beslöt därför att påbörja byggplaner och startdatum sattes till våren 2014. Under sommaren och hösten höll maken till på tomten var och varannan kväll, högg träd, grävde upp stubbar och på hösten grävdes en vattenbrunn. Det gav honom inte mycket tid hemma vilket oxå var en delorsak till att vänta med flera fosterbarn. En annan orsak var att vi ville åka till Finland över jul och ta Lilla b med oss. Vi kände inte att vi var beredda att ta en hel hög med barn med oss och kunde inte heller tänka oss att sätta eventuella fosterbarn till ett annat hem så att vi kan åka på semesterresa. Till Finland åkte vi och lillen kom med. en jättefin resa som gav oss många minneskarameller att suga påtills vi kan åka nästa gång. Nu har Lilla b varit hos oss över 1 år och vi väntar och hoppas på besked om vad som ska hända med honom mer permanent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar