Mr & Mrs Reini

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns

Igår låg jag på soffan mest hela dagen pga en infektion i luftvägarna och varje gång jag hostade trodde jag att revbenen skulle gå av och lungorna punkteras. Jag hade feber och huvudvärk och var helt orkeslös. Jag kände mig nästan som en sjuk man :) Till sist beslöt jag trots allt att bete mig som en kvinna så jag tog en burana, steg upp, tvättade kläder, lagade middag och skötte om lillkillen.
Då kom jag att tänka på att för exakt ett år sen så låg jag oxå på soffan, efter att vår lilla "tranbärsbaby" flyttat till himlen. Tänk att ett år redan har gått och på samma gång tänker jag på hur mycket har hänt under detta år och hur livet trots allt gick vidare! Vi hade 2 underbara små troll att ta hand om och älska. Vilken omställning att bli föräldrar över en natt utan förvarning! Dessutom till 2 stycken, en som var 6,5 månader, lättskött men vaken flera gånger per natt, den andra nästan 2 år och som vaknade oxå varje natt och skrek hysteriskt, dessutom var han en rätt så livlig nästan-2-åring som var ÖVERALLT under dagarna! Tålamodet sträcktes och töjdes, så gjorde oxå hjärtat när kärleken växte för dessa små. Efter 4 månader flyttade den äldre till sin pappa. Svårt var det att se honom gå för sista gången.men vi fick och får fortfarande träffa honom ett par gånger i månaden då han kommer oftast för ett veckoslut i taget. Redan innan han flyttat var jag beredd (trodde jag) att ta emot nya barn men det skedde inte förrän en månad senare när vi fick 2 småtroll till. Tala om att vara busy! Nu behövde jag verkligen Ellas hjälp, men hon hade stuckit iväg till Finland för en månad! Vi hade nu en 1-åring, en 2-åring och en 3,5-åring, alla 3 i blöjor och ingen av dem hade ett språk med vilket de kunde göra sig förstådd. OJOJOJ, help me! Första söndagen i kyrkan med alla 3 sjöng vi "Trust and obey". Det for rakt till hjärtat! På något sätt gick det ju men nog var det sjåou milla varve. Jag minns en dag när det var jättehett och jag tog alla 3 och for till stranden. Min enda tanke var att "ingen får drunkna"! Hur skulle jag kunna förklara det till socialen senare att jag trodde jag ensam skulle klara 3 så små på stranden. Nå, ingen drunknade iaf. Dethär var oxå den hetaste tiden på sommaren och maken jobbade frenetiskt för att få igång AC-maskinen till huset. När temeraturen inomhus steg till +35 och luftfuktigheten var så höfg att du aldrig behövde duscha så kunde jag inte ha barnen att ta middagsvila inomhus utan jag bredde ut stora lakan på framsidan av huset på gräsmattan under lönnen där man kunde ana en liten liten fläkt. Där somnade de sen varenda en, medan bilar körde förbi, folk log och vinkade. Vilken galen mamma tänkte de säkert :) Dessa 2 nya stannade bara 3 veckor, vilket gjorde att mammahjärtat inte brast i lika många bitar som det gjort när den första flyttat ut. Det kändes hela tiden mera som att vi var barnvakt eftersom vi trodde att det inte skulle bli långvarigt. Nu var det bara oss och Lilla b kvar i lyan. Tyst, lugnt och skönt! plötsligt hade jag all tid i världen! Nu tog vi beslutet att inte ta emot flera fosterbarn på en tid. Det kändes alltför kaotiskt att inte ha någon tid att bearbeta förändringarna inom familjen. Dvs de 9 månader som de flesta familjer har. Under våren hade vi tittat på ett antal hus som var till salu, dem vi gillade sålde och resten ville vi inte ha. Vi beslöt därför att påbörja byggplaner och startdatum sattes till våren 2014. Under sommaren och hösten höll maken till på tomten var och varannan kväll, högg träd, grävde upp stubbar och på hösten grävdes en vattenbrunn. Det gav honom inte mycket tid hemma vilket oxå var en delorsak till att vänta med flera fosterbarn. En annan orsak var att vi ville åka till Finland över jul och ta Lilla b med oss. Vi kände inte att vi var beredda att ta en hel hög med barn med oss och kunde inte heller tänka oss att sätta eventuella fosterbarn till ett annat hem så att vi kan åka på semesterresa. Till Finland åkte vi och lillen kom med. en jättefin resa som gav oss många minneskarameller att suga påtills vi kan åka nästa gång. Nu har Lilla b varit hos oss över 1 år och vi väntar och hoppas på besked om vad som ska hända med honom mer permanent.

Bröllopsbestyr

Denhär veckan har varit lite annorlunda, då vi ställer till bröllop i familjen Reini. Calvins yngsta bror Bryce gifter sig imorgon med sin Mara. Nu e skjortorna strukna, slipsarna framplockade och finskorna har provats ut. Oj, vad jag önskar att jag kunde ta en bild på mina fina grabbar imorgon och visa upp dom här. Tyvärr har jag inte tillåtelse att sätta ut bilder på den yngsta av dom. Storebror e ju inte fosterbarn mera fast han kommer då och då och som sussar som bäst i rummet bredvid. Det är alltid lika roligt att se då brorsorna träffas. Nu var det rätt så länge sen sist, lite över 3 veckor. Efter 5 minuter av kramar och glada skratt e storebror irriterad på lillebror som svansar efter och söker efter en lugn hörna. Dessutom blir lillebror arg över att han måste dela med sig av sina kära leksaker och storebror deklarerar att det är mina leksaker och att " det här är inte ditt hus!". Jovisst e de hans hus försöker jag förklara, han bor ju här. För döva öron.. Nå som tur var hade vi räddningen i nöden då vi blivit inbjudna på mammors och barns-kväll till kusinerna Cody och Devins då alla pappor e ute på Bryce's svensexa. Så vi tog lite gott med oss och begav oss dit. Där fick vi oxå träffa kusin Aria från south carolina med mamma Brittany. Fammo och faffa fick oxå vara med. Roligt hade barnen och en lättnad för mammor att få se andra barn som grälar oxå :)

Jag hade hoppats och lovat att kunna visa resultatet på den senaste tidens stick och virk projekt här idag men tyvärr gick rundstickan av i bägge ändarna så jag hamnade att ta paus i stickandet medan jag väntade på en ny sticka på posten. Den dök upp först idag så någon stickad klänning blir det inte imorgon på bröllopet. Nåja nog ska vi väl hitta nåt annat gammalt att dra på mig :) Nu ska jag krypa under täcket så jag hinner upp de små i sömnens värld.

om att kunna läsa mellan raderna

Efter en 3,5 veckors semester i hemlandet och en över 20 timmars lång resa med flera transportmedel än jag åkt tidigare i en dag (bil, tåg, buss, flyg x 2, buss igen, tunnelbana och pick-up var det en sån otroligt skön känsla att komma hem. Där på trappan till vårt hem fanns ett paket adresserat till Lilla b. Den härliga hemgjorda filten i glada färger som nu fått plats i hans säng kom ända från Alaska från farfar T och sambo F. Det måste vi skriva och tacka för, tänkte jag, men innan jag hunnit slå slag i saken kom ett brev på posten från samma avsändare. Inuti fanns ett julkort och en check. "Merry Christmas and a Happy New Year!" samt ett handskrivet "we hope all your wishes come true in the coming year :) " Jag nämnde åt maken att tror du de vet vad vår högsta önskan för detta år är? Nämligen att få adoptera vår son. De som läst här tidigare vet att faffa är intresserad av att adoptera och att han har förtur eftersom han är släkt.

Dagarna gick och aldrig fick vi  ivägskickat något tack, så igårkväll ringde vi istället upp dom. Lilla b var så "pratsam" vilket säkert gladde faffa. De "pratade" om Finland och tomtar.  Jag tackade för filten och checken. Han var glad att det kommit fram och sa att "jag hoppas att ni förstod meddelandet! " "Vilket meddelande?", sa jag fast jag nog visste. "Meddelandet på kortet"? "Javisst" sa han, "läs det på nytt". Någon vidare förklaring gav han inte... Och inte frågade jag mera.. men hoppas och tror...

endast det nödvändigaste

Jaha så kommer vi troligtvis att överleva oxå denna vecka trots att vi varit instängda här sen söndag kväll. Måndag och Tisdag hade Lilla b diarre och ingen matlust alls. Onsdagmorgon var det min och makens tur. Totalt kraftlös låg jag på soffan hela dagen.Endast det nödvändiga blev gjort, som blöjbyten, lite mat åt Lilla b och en MASSA stickande i ryggläge. :) Någon nöd gick det inte på mig och lillgrabben. Han var BOSS i huset. Fick nästan göra allt han ville.  Maken kämpade sig igenom en arbetsdag iaf. Nu ska här skuras, vädras och bytas sängkläder. Ut med magafari! Allt detta har vi uträttat medan Ella fått sin underbara skatt Aksel Edward! Välkommen till världen! så fort bobborna är bortfrysta kommer vi för att se dej!

trots att

trots att jag tänkt slopa bloggen, eller sätta tiden på annat viktigare så vill jag ändå meddela att vi fått tillökning...i fadderbarnsskaran. Nummer 9 föddes i oktober och blev förra veckoslutet döpt till Heath Edward. Han är alldeles underbart söt och knubbig. Hans pappa Warren är god vän med Calvin och hans mamma Melissa som jag aldrig tidigare träffat var en riktigt härlig människa som det var lätt att umgås med. Ett annorlunda, avslappnat dop var det, där ingenting måste vara på ett visst sätt. Allt går, till och med att döpas i en kastrull. En bra lärdom till oss som tror att det materiella spelar roll.

 

samtidigt kan jag ju passa på att dela med mig av lite bilder från nyårsbrasan vår när vi brände allt ris och stubbar på tomten. först var det en massa rök,

 men ingen rök utan eld!

 Grävmaskinen kom väl till hands för att vända om i brasan då och då.