lördag 22 november 2014
Tack för alla värmande kommentarer! Vi är så otroligt rikt välsignade att ha allt stöd och uppmuntran från familj och vänner! För några år sedan (kanske det börjar bli 4 år snart) skrev jag ett blogginlägg om en resa som vi skulle åka på. Om vårt steg in på fosterförälderbanan i rikting mot adoption. Nu börjar vi snart se målet! Men som ett uttryck säger: " det är vägen som är målet" så gäller det också oss. Vi har hela tiden haft ögonen på adoption men under tiden, under vägen mot adoption, har vi fått ha lilla b med oss. Han har nu varit med oss i snart 2 år. Ca 700 dagar har vi fått krama honom, trösta och glädjas åt hans härliga skratt! Han har varit en ständig källa till mening i vårt liv. Jag GLÖMMER ALDRIG dagen då jag öppnade bakdörren till bilen som stod parkerad på vår infart och lyfte upp vår lilla (då 6,5 mån) son i famnen. Han var iklädd en röd fleece pyjamas ( de hade haft pyjamas-dag på dagis) och han var avslappnad som en gosig nallebjörn. Jag bar in honom och ville aldrig släppa taget. Hans storebror kom också in, han hade stora härliga lockar, pigga ögon och var inte alls blyg. Genast tog de steget in i mitt hjärta och där har de fått en egen plats. Storebror var här i 4 månader, men redan efter ett par månader förbereddes vi på hans flytt. Vi är tacksamma att vi fortfarande får vara en del i hans liv! Nu vågar vi verkligen tro att lilla b ska stanna!! Många är de böner som gått upp att Gud skulle förbereda våra hjärtan för vad som skulle ske. Att om det är Hans vilja att vi bara ska ha honom en liten tid att vi skulle klara det, men att framförallt lilla b skulle klara det. Speciellt när vi såg hur fäst vi alla var vid varandra. Gud hörde alla våra böner!! Må Han allena få ära och tack i evigheternas evighet! Snart, snart kan vi visa första bilden på lilla b (som också ska få ett nytt andranamn vid adoption) här på bloggen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar