Liv i luckan

Ja idag har det varit livat värre här i stugan. Vi fick 2  fosterbarn, Hunter 3,5 år och Arianna 2 år i torsdags på kvällen. Så svårt att säga nej till 2 små som behöver ett hem. Och kom nu inte och säg att "Oj ni e så stark och duktig",  för vem av er kunde säga nej om ett barn behöver ett hem?? Idag var jag inte alls stark och duktig, när ljudnivån var hög och varenda mm av golvet var täckt av leksaker, kläder, blöjor och tvättlappar. Och i torsdags efter att de ringt och frågat om barnen kan komma, efter att jag pratat med Calvin om saken och vi beslutat att vi tar emot dem, efter att jag ringt och meddelat att de kan komma, då kommer STORA ÅNGESTEN! Nej hjälp, vad gör vi?? Min enda tanke var, Brody! Han känns som vår egen lilla kille. Han är mitt allt (efter Calvin). Och vi önskar och ber att vi ska kunna adoptera honom en dag (shh säg int åt nån, som fosterförälder ska man antas jobba för återförening med riktiga föräldern) Men då han känns som vår då e de svårt att tänka så. Jag vill göra allt för att han ska må bra och känna sig trygg. Och nu har vi plötsligt sagt ja till att 2 nya barn ska flytta in??. Paniken smög närmare och jag tänkte tanken att ringa återbud. Tänk på allt jag kunde göra med Brody i sommar. Njuta av livet med honom, simma, träffa vänner och ge honom upplevelser. Nu blir allt det där inte lika enkelt.. Men, men jag satte mig ner och bad att Gud skulle ge mig frid i detta. och det har Han, tusenfalt. Nu gör vi vad vi kan för att dessa små ska ha det bra. Vi vet inte hur länge vi ska ha dem men så länge vi behövs som föräldrar åt dem står vi i tjänst.

Jag kan göra allt i honom som ger mig kraft...